ProZ.com translation contests »
5th ProZ.com Translation Contest: "Travel" » English to Swedish » Entry #2773

Source text in English

Translation #2773

All travel is now merely a means of moving a camera from place to place, all travellers are ruled by the all-powerful lens. Visitors old-fashioned enough to wish only to stand and look with their anachronistic eyes are shoved aside by the photographers, who take it for granted that while they do their ritual focusing, nothing else may move or cross their vision. Those peculiar souls without a camera must step aside for those more properly occupied, must wait while the rituals take place, and must bide their time while whole coaches stop and unleash upon the landscape the Instamatic God. And the populations of whole countries seeing themselves cannibalised, swallowed up, vacuumed into the black-ringed staring eye, wrench what they can from the cannibals. You want picture my house, my camel? You pay.

None of this would matter, perhaps, if anything worthwhile was being accomplished. If all the constant busyness and clicking produced, at its end, what had not existed before, images of beauty captured or truth told. But, sadly, this isn't so. The camera is simply graffiti made respectable.

The camera is the means by which we stamp ourselves on everything we see, under cover of recording the Wonders of the World already wonderfully
recorded by professionals and on sale at every corner bookshop and newsagent. But what use to show Aunt Maud, back home, postcards of the Tuscan landscape, since we are not in the picture to prove that we were there?

No stretch of rocks has verity unless I am within it. No monument exists
but for my wife, leaning against it. No temple is of interest without my face beside it, grinning. With my camera I appropriate everything beautiful, possess it, shrink it, domesticate it, and reproduce it on my blank sitting-room wall to prove to a selected audience of friends and family the one absolutely vital fact about these beauties: I saw them, I was there, I photographed them, and, ergo, they are.

from "Amateur Photography: the World as it isn't and our Fred" by Jill Tweedie in the Guardian
Att resa är numera bara ett sätt att flytta en kamera från ett ställe till ett annat, alla resenärer styrs av den allsmäktiga linsen. Gammaldags besökare som bara vill stå och titta med sina anakronistiska ögon knuffas åt sidan av fotograferna, som tar för givet att medan de utför sin rituella fokusering, får inget annat röra sig eller störa deras synfält. Dessa märkliga individer utan kamera måste stå åt sidan för dem som är sysselsatta på riktigt, de måste vänta medan ritualerna pågår och de måste bida sin tid medan bussarna stannar och släpper lös Instamatic-guden i naturen. Och hela länders befolkning, som ser hur de själva kannibaliseras, äts upp, sugs in i den svarta ringens stirrande öga, gör vad de kan för att mjölka kannibalerna. Vill du ta en bild av mitt hus, min kamel? Du betalar.

Inget av detta skulle kanske spela någon roll om något av värde uppnåddes. Om all den brådska och allt klickande till slut skapade något som inte hade funnits innan, bilder som fångade det vackra eller talade sanning. Men tyvärr är det inte så. Kameran är bara graffiti som blivit rumsren.

Kameran är det sätt på vilket vi stämplar in oss själva i allt som vi ser, under täckmantel av att föreviga de världens under som redan är underbart förevigade av proffsen och till salu i varenda bokhandel eller pressbyrå. Men det går ju inte att visa vykortsbilder över det toskanska landskapet för moster Maud därhemma, när vi inte själva är med på bilden som bevis på att vi faktiskt var där?

Ingen bergskedja är verklig om jag inte finns där. Inget monument existerar om inte min fru lutar sig mot det. Inget tempel är intressant utan mitt leende ansikte intill. Med kameran lägger jag beslag på det vackra, äger det, krymper det, tämjer det och sätter upp det på väggen i mitt vardagsrum för att fastställa inför en utvald publik bestående av vänner och familj ett enda viktigt faktum om dessa skönheter: jag såg dem, jag var där, jag tog bilden och, ergo, de finns.

Från ”Amatörfotografering: Världen som den inte ser ut och våran Fred” av Jill Tweedie i The Guardian