ProZ.com translation contests »
5th ProZ.com Translation Contest: "Travel" » English to Swedish » Entry by Åsa_Maria K

Source text in English

Translation by Åsa_Maria K (#2914) — Winner

All travel is now merely a means of moving a camera from place to place, all travellers are ruled by the all-powerful lens. Visitors old-fashioned enough to wish only to stand and look with their anachronistic eyes are shoved aside by the photographers, who take it for granted that while they do their ritual focusing, nothing else may move or cross their vision. Those peculiar souls without a camera must step aside for those more properly occupied, must wait while the rituals take place, and must bide their time while whole coaches stop and unleash upon the landscape the Instamatic God. And the populations of whole countries seeing themselves cannibalised, swallowed up, vacuumed into the black-ringed staring eye, wrench what they can from the cannibals. You want picture my house, my camel? You pay.

None of this would matter, perhaps, if anything worthwhile was being accomplished. If all the constant busyness and clicking produced, at its end, what had not existed before, images of beauty captured or truth told. But, sadly, this isn't so. The camera is simply graffiti made respectable.

The camera is the means by which we stamp ourselves on everything we see, under cover of recording the Wonders of the World already wonderfully
recorded by professionals and on sale at every corner bookshop and newsagent. But what use to show Aunt Maud, back home, postcards of the Tuscan landscape, since we are not in the picture to prove that we were there?

No stretch of rocks has verity unless I am within it. No monument exists
but for my wife, leaning against it. No temple is of interest without my face beside it, grinning. With my camera I appropriate everything beautiful, possess it, shrink it, domesticate it, and reproduce it on my blank sitting-room wall to prove to a selected audience of friends and family the one absolutely vital fact about these beauties: I saw them, I was there, I photographed them, and, ergo, they are.

from "Amateur Photography: the World as it isn't and our Fred" by Jill Tweedie in the Guardian
Nuförtiden handlar allt resande endast om att flytta en kamera från plats till plats. Resenärerna låter sig samtliga styras av den allsmäktiga linsen. De turister som är tillräckligt gammaldags för att nöja sig med att bara stå och stirra med sina anakronistiska ögon skuffas undan av fotograferna, som tar för givet att medan de utför sin fokuseringsritual får ingenting annat byta plats eller korsa deras synfält. De egendomliga själar som ingen kamera har måste ge vika för dem som har viktigare saker för händer, de måste vänta medan ritualerna äger rum, de måste bida sin tid medan hela busslaster släpper Instamaticguden lös i landskapet. Och hela länders befolkningar som ser sig själva kannibaliseras, slukas upp och sugas in i det stirrande, svartringade ögat, sliter till sig det de kan från kannibalerna. Du vill foto mitt hus, min kamel? Du betala.

Inget av detta skulle kanske ha någon betydelse, om något väsentligt hade åstadkommits. Om all denna konstanta aktivitet och allt detta klickande till slut hade framställt något som tidigare inte existerat, skönhet eller sanning fångad på bild. Men sorgligt nog är det inte så. Kameran är ingenting annat än graffiti som gjorts anständig.

Kameran är det redskap med vilket vi stämplar oss själva på allting vi ser, under förevändningen att vi ska avbilda Världens Underverk, vilka redan är perfekt avbildade av proffs och säljs i varenda bokhandel och tidningskiosk. Men vad är det för vits att visa vykort över det toskanska landskapet för faster Maud därhemma, om inte vi själva är med på bild och kan bevisa att vi varit där?

Klippblocken är inte verkliga så länge jag själv inte står där ibland dem. Monumentet skulle inte existera om det inte vore för att min fru står där och lutar sig emot det. Templet är ointressant utan mitt flinande ansikte intill det. Jag beslagtar allt det vackra med min kamera, behärskar det, krymper det, tämjer det och reproducerar det på min egen tomma vardagsrumsvägg för att inför en begränsad publik, utgjord av vänner och familj, bevisa den absoluta, avgörande sanningen om dessa skönheter: jag såg dem, jag var där, jag fotograferade dem – alltså finns de.